catch

det går inte att beskrivas med ord, hur jävla otroligt fucking skönt det här känns. 

jag tänker inte ens försöka förklara, det är allt för komplicerat.

song to angel - the second band.

<3

ibland är livet förvirrande, man vet varken ut eller in och helst av allt skulle man bara vilja försvinna. försvinna under ett mjukt, gosigt och varmt duntäcke och inte finnas till ett tag.
det brukar nog oftast vara så på vintern; alla vill bara gå och dö. typ.
ibland vill man att alla andra ska gå och dö för det blir bara för mycket. typ.

det är väl inte direkt någon hemlighet att vintern gör folk deprimerade, trötta, förvirrade - you name it.
fast jag brukar inte bli så extremt deprimerad, trött, förvirrad eller så. men den här vintern har varit jävligt jobbig faktiskt, fast det beror inte på vädret; det har inte direkt varit isande kallt med mycket snö. det är bara det att det har hänt så otroligt mycket som jag inte orkar tänka på längre. usch.. jag är så dum ibland. jag tror att jag vill ha någonting tillbaka men innerst inne vet jag att allt skulle gå tillbaka till hur det var förut. jag måste nog komma över det här först innan jag kan gå tillbaka, men ögonen.. jag kan inte se in i dem. jag är svag.

och nu.. nu när jullovet snart ska börja.. nu vill jag ha det där underbara; sommar.
jag vill ha sommar. jag vill ha festival. jag vill ha ljus. jag vill ha kärlek. kärlek. kärlek. kärlek.


det var en fin dag och jag var fortfarande förkyld efter hultsfred, vädret var
inte det bästa men med ett paraply och en filt byggde vi oss ett "tält".

...i just don't know what to do with myself.

det här året har varit så otroligt unikt, jag har nog förändrats. folk runt omkring mig har förändrats.
jag orkar inte vara kvar i mellantinget mycket längre till, en förändring måste ske. jag vill ha saker klart för mig innan det nya året börjar om inte allt för lång tid.

jag kommer ihåg förut när det var såhär:

there's no blame for how our love did slowly fade
and now that it's gone it's like it wasn't there at all
and here i rest where disappointment and regret collide
lying awake at night

helt plötsligt vänds allt upp och ner, igen? var befinner jag mig då? på något konstigt ställe i alla fall.
jag förstår dig bara inte, det skulle bli så mycket lättare ifall du bara klargjorde vissa saker och ting så att jag slapp gå runt och grubbla på dem. då skulle jag i alla fall veta.
för nej, det är nog inte mig du menar för det mesta. kanske menar du inte mig en endaste gång. nej, det tror jag inte. hahahaha. jävla pucko nadja.

och så den här drömmen, det sista den gör är att klara upp saker och ting. drömmar är ju livsavgörande och man bör tänka på dem och gå igenom dem mer än vad man gör. tänk om den betyder något? fan.
vadhurvarförnärvar ska jag göra? om drömmen betyder något borde vi prata, eller ja - du ska börja prata med mig. men det skulle inte fungera, eller hur? för jag är luft för dig.
det här tar så fruktansvärt mycket energi av mig och jag orkar verkligen inte.
du läser säkert inte ens det här. så jävla onödigt.

jag minns.

jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, jag har aldrig varit i den här situationen förut så jag vet inte hur jag ska agera. att det här skulle komma hade jag ingen aning om från början, men vad är början egentligen? jag skulle tro att det börjar med "hej."

sen blev jag tagen, av dig och allt du var. du fångade mig och jag var så glad. mina fötter var verkligen inte på jorden, samtidigt som dom var det. nej jag tror aldrig att jag upplevt något såhär komplicerat eller något såhär underbart. för det var det tills allt tog slut, vems fel var det? ingens antar jag. man kan inte skylla det här på någon även fast jag så gärna skulle vilja ha någon att skrika åt, slå på, slita isär och fråga - varför?

men jag vet varför, visst gör jag det. du sprang iväg - eller hur? för sån är du.
jag ville aldrig att du skulle göra det och jag vet inte heller om du själv ville det, men varför kunde du aldrig säga vad som hände? varför kan du inte göra det nu? jag skulle uppskatta det något så enormt.

jag tror att det är det som behövs, en förklaring av något slag. men tänk om det inte finns någon? tänk om en förklaring är vad du också letar efter?
eller så är en förklaring det sista jag behöver, det jag behöver är kanske bara att glömma. men det är så svårt. jag känner mig så dålig som inte kan släppa taget även fast det nog ofta verkar som om jag redan gjort det, och visst - till viss del har jag väl det. men jag kan inte låta bli och det är så mycket lättare att säga att man ska göra en massa saker, men det blir en helt annan sak när man väl ska göra dom.

just nu känns det som om det här aldrig kommer att ta slut och till slut kommer det att rinna ut i sanden. kommer vi låta det göra det? kommer du? kommer jag?


eller så är jag bara patetisk.