catch

jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, jag har aldrig varit i den här situationen förut så jag vet inte hur jag ska agera. att det här skulle komma hade jag ingen aning om från början, men vad är början egentligen? jag skulle tro att det börjar med "hej."

sen blev jag tagen, av dig och allt du var. du fångade mig och jag var så glad. mina fötter var verkligen inte på jorden, samtidigt som dom var det. nej jag tror aldrig att jag upplevt något såhär komplicerat eller något såhär underbart. för det var det tills allt tog slut, vems fel var det? ingens antar jag. man kan inte skylla det här på någon även fast jag så gärna skulle vilja ha någon att skrika åt, slå på, slita isär och fråga - varför?

men jag vet varför, visst gör jag det. du sprang iväg - eller hur? för sån är du.
jag ville aldrig att du skulle göra det och jag vet inte heller om du själv ville det, men varför kunde du aldrig säga vad som hände? varför kan du inte göra det nu? jag skulle uppskatta det något så enormt.

jag tror att det är det som behövs, en förklaring av något slag. men tänk om det inte finns någon? tänk om en förklaring är vad du också letar efter?
eller så är en förklaring det sista jag behöver, det jag behöver är kanske bara att glömma. men det är så svårt. jag känner mig så dålig som inte kan släppa taget även fast det nog ofta verkar som om jag redan gjort det, och visst - till viss del har jag väl det. men jag kan inte låta bli och det är så mycket lättare att säga att man ska göra en massa saker, men det blir en helt annan sak när man väl ska göra dom.

just nu känns det som om det här aldrig kommer att ta slut och till slut kommer det att rinna ut i sanden. kommer vi låta det göra det? kommer du? kommer jag?


eller så är jag bara patetisk.