catch

hej du pojke som jag nyss mötte, du bor i mina trakter, har brunt hår och är
någonstans runt 7-8 år. jag var påväg hem och du var påväg någonstans
på en cykel med dina kompisar framför dig. det är en sak som du inte vet.

du förgyllde min dag.

du vill veta varför antar jag? jag mötte din blick och som tack fick jag ett
leende och ett hurtigt "hej!". är det inte konstigt att något så enkelt kan
få en människa så glad? nej, det är inte konstigt. varför?
jo därför att detta sällan händer. jag sitter på tunnelbanan och det känns
inte som att jag sitter där med en bunt människor, nej det känns som att
jag sitter där med en tjock massa av kroppar med trötta ögon.
ögon som det är i princip omöjligt att få någon respons ifrån, i vilket fall
inte positiv respons - och att dessa nedåtpekande munnar skulle, någon
gång ibland sådär, bjuda på ett leende är lika troligt som att clinton
"did not have sexual relations with that woman".

jag förstår mig verkligen inte på det här mycket svenska fenomenet, i
negativ bemärkelse. varför måste folk vara så otroligt lagom, neutrala
och likgiltiga gentemot människor som de inte känner? skulle det
vara så otroligt hemskt att någon gång, sådär ibland, faktiskt möta
någons blick och kanske till och med le? skulle det vara så fruktansvärt
farligt, läskigt eller pinsamt?
just ja. pinsamt.
tänk om det skulle kunna bli pinsamt.
tänk om du skämmer ut dig.
tänk om personen du ler åt inte ler tillbaka.

ditt liv skulle gå under, ingen skulle någonsin vilja prata med dig igen.