catch

har du nån gång varit med om en situation där du och din mamma
eller pappa eller din pappa eller din mamma eller kanske din
mappa har sett varandra i ögonen och börjat skratta? skrattet
har varit en konsekvens av att ni precis har agerat snarlikt i en
situation och tänkt "äpplet faller inte långt från trädet" tyst för er själva.

fan vad härligt.

när man inte skrattar då? när man till ens stora förfasan inser att man
har ärvt den där hemskt irriterande och svagsinniga egenskapen,
hur ska man tackla det? det måste nog vara en av de värsta
skräckscenarion en son eller dotter eller son eller dotter eller sotter
kan tänka sig; att bli som sina föräldrar, med hår, skinn, kött, ben,
inälvor och nageltrång.

kort och gott: jag gör mig lätt till ett offer, jag gör saker större än vad de är,
jag är envis, jag är överstolt och nedvärderar mig samtidigt som jag är överdrivet
generös i min självbedömning.