catch

och ja. så står jag där, här, igen som idioten från filmerna som tror, ja innerst inne verkligen tror att hon kan.
för nu jävlar ska hon visa dom jävlarna att hon också är en jävel på att.. på att vadå? jävlas?

nyårslöften som bara skriks rakt ut i fyllan för jag vet att inget jag säger kommer hållas, låter bara något komma ut för att tillfredställa någon, kanske mig själv. nej, defintivt inte mig själv. eller jo. eller.. nej. men det spelar ingen roll för allt som spelar roll är att jag vet, att jag vet att jag inte kan hålla ett nyårslöfte. (men jag önskar så att jag kunde, faktiskt så gör jag det, och faktiskt så tänker jag försöka. ja, damer och herrar ni hörde rätt. jag ska försöka)

lyssnar på modest mouse för att det är sådant jag älskar, det river inte upp gamla sår. det inte ens skrapar på sårskorpornas yta. för jag är härdad nu, jag är en härdad kvinna som kan ta ett, två, tre slag i magen. men det ändrar inte på någonting för det nya året gör ingenting annorlunda, det är bara drömmande naiva människor som väldigt gärna vill att det ska vara så. allt jag ser är en cirkel som bara går runt och runt, jag är fortfarande lika odisciplinerad och lat. jag är fortfarande ensam. den där pendeln som jag litade så innerligt på i frankrike för många år sedan hade mer än fel, jag sitter fortfarande här och väntar. jag tar initiativ ibland också. allt för ofta känns det som. precis som vanligt vet jag vem det är som amor ska skjuta sina pilar på men jag kan ju inget bestämma! inget göra! eller?!


det som stör mig är att jag tror att jag kan men att jag inte kan och att du precis som alla andra kommer att vända ryggen och gå någon annastans, till någon annan. säga ä-ä-lskling till någon annan.