catch

jag är förbannad.
fyfan vad fruktansvärt arg jag blev idag. gah, gah, gah.
jag skulle kunna ha börjat gråta. på riktigt.
men sen vet jag inte vad det är med mig, läpparna trycks hårt mot varandra. fan.

kompisarna ville gärna vara pop.

idag gick jag och blundade med nya sulor i skorna, jag gick liksom i en dröm och alla sinnena, ja.. väcktes till liv. det var sommar: solen sken, fåglarna kvittrade, någon sågade så att sågspånen yrde och för varje steg jag tog växte gräset sig grönare. senare idag fick jag en stöt i huvudet som skrämde livet ur mig.


hursomhelst; kompisar var här idag. kompisar hade med sig fika, jag och kompisar fikade alltså. vi fikade oss mer än proppmätta men det gjorde inget sa kompisarna för vi sprang och brottades ju bort det sen. ja, alltså, vi hade snöbollskrig. vi liksom mulade varandra något så otroligt. min rumpa blev blöt. kompisarna blev också blöta.

vi gjorde en massa annat också vet jag bestämt, tog fina kort & sådär. pratade liksom om att underifrånvinkeln var den bästa vinkeln. det finns faktiskt många bevis för det. alltså kan man samfatta det med att kompisarna hade det trevligt, jag hade det trevligt. alla nöjda och glada alltså. jag gillar er.

det har blivit ganska upp och ner fakiskt, med känslolivet alltså. gah. jag har snören som sitter fast i mig och snart kommer jag att slitas isär i tusentals äckliga köttbitar. JAG MÅSTE TA MINA EGNA BESLUT.
men just nu, snälla kan inte du bara klippa av alla snören förutom ett av dom? eh.


but where was it when i first heard the sound of humility?
it came to my ears in the goddamn loveliest melody.
how grateful i was then to be part of the mystery,
to love and be loved - let's just hope that is enough.

..är lite värme och sol!

ja, behöver jag säga något mer?
jag skulle kunna avsluta detta inlägg här och nu; inte skriva något mer.
det är ångestens dag, det känns ända in i benmärgen. överallt.
huh, vad jag hatar.
och vad dum jag har varit, jo.
men äsch, ska väl bli skönt att komma tillbaka till skolan också. öh, tror jag. hoppas jag?

vive la fete får mig att vilja dansa och skrika:

i lördags satte jag mig på ett tåg till uppsala med förväntningar i bagaget;
jag skulle träffa emma. och jag älskarälskarälskar henne.


fika, glo på folk och blod på golvet, ett lik i frysen. ja, alltså.. det kunde man tro. så vi spenderade lördagskvällen med att plocka ut mat från frysen, skriva ned vad det var och slänga den. ÄCKLIGT.
men det spelade inte så stor roll, vi hade kul iaf. SÅ JÄVLA ROLIGT ALLTSÅ!

vaknade dagen därpå bredvid emma, som den här dagen skulle förvandlas till sune prosten/prostén/prostata.
efter en tids, jag vet inte hur länge - en minut, en timme, längre?, pratande och göra ingenting kände vi att det var dags att ta sig in till samhället. det var även där våran intervju startade; jag skulle ta reda på allt om sunes barndom. med dialekt.

- ja, alltså.. det är väldigt nyskapande när jag liksom kommer in i nån. det blir typ som en ny människa.

på aftonen bakade vi pannkakor och dom var nästan lika söta som baby, men bara nästan.
sen gjorde vi ett matlagningsprogram, ulla-britta och askito. vi gjorde.. eh.. sånnahär.. mackor.
- och så tar man ut mackorna från facket här. alltså inte som i fuck, inte fax heller...

tråkigt att säga hejdå idag, men kramas och pussas gjorde vi tillräckligt iaf. på holländskt vis.
jag saknar dig emma, jättejättejättemycket. GAH.
jag avslutar med: VÄRSTA INDIE OCH PHOTOSHOP! SHIT!

well, jag vet inte om jag överhuvudtaget borde skriva någonting just nu. nej, jag tror inte det.

det känns som att det händer väldigt mycket samtidigt som att det står helt stilla. 

IRRITATION.

jag satt på bussen igår med hanna, hon är bra. vi pratade en massa nyholmskaminnen,

hörru, ge mig min motivation tillbaka! jag har tappat den helt och hållet, ingenting motiverar mig längre. jag har inte lust till någonting, eller jo; sommar. värme. gah, jag blir galen.

jag är så fruktansvärt desperat. eller?